Forum för rysk historia - för den vetgirige!

    Stalins kamp för demokratiska reformer

    Dela

    Engelbrekt

    Antal inlägg: 6
    Registreringsdatum: 09-12-24

    Stalins kamp för demokratiska reformer

    Inlägg  Engelbrekt i ons dec 30, 2009 5:51 pm

    STALINS KAMP FÖR DEMOKRATISKA REFORMER - TIDEN FÖRE KRIGET

    Det bästa sättet att beskriva synsättet i väst på Stalinepoken är att citera titeln från en låt av Weird Al Yankovich: ”Everything you know is wrong”.

    I historieskrivningen av Stalintiden har vi att göra med en ohelig allians av chrustjoviter, trotskister och västliga ”kalla-krigare”. Den chrustjovistiska tolkningen av Stalin som makthungrig diktator skapades för att passa behoven från kommunistpartiets nomenklatura under 1950-talet. Den går också hand i hand med den historieskrivning som förs av ”kalla-krigarna” här i väst. Slutligen passar den här bilden också det trotskistiska behovet att hävda att Trotskijs nederlag i maktkampen efter Lenins död bara kunde ske på grund av en diktator som påstods kränka alla de revolutionära principer man kämpade för.

    En av de främsta amerikanska forskarna, J. Arch Getty, har kallat den Stalinforskning som ägde rum under kalla kriget för en ”produkt av propaganda” – en ”forskning” som det är meningslöst att korrigera i enskilda frågor utan något som måste göras om helt från början. Det är så sant, men det skall påpekas att denna tendentiösa, ohederliga ”forskning” pågår ännu i denna dag.

    Chrustjovit-kallakrigs-trotskist-paradigmen är så totalt förhärskande i väst att den forskning som pekar mot Stalin som ”demokrat” är mer eller mindre okänd här. I Ryssland är den dock mer känd, där Stalin är både aktad och beundrad i breda folklager. Den främste forskaren som framför denna paradigm är Jurij Zhukov, verksam vid den ryska vetenskapsakademin.

    Bakgrunden är att Politbyrån i januari 1935 uppdrog åt medlemmen av Centralkommittén, Avel Jenukidze, att skissa på innehållet i en ny konstitution. Han återkom några månader senare. Förslaget innehöll bl.a. offentliga val och utan riktiga valkandidater. Nästan omgående uttryckte Stalin sitt ogillande med Jenukidzes förslag.

    Han offentliggjorde sin oenighet med Jenukidze i mars 1936 i ett samtal med den amerikanske tidningsmagnaten Roy Howard. Stalin insisterade på att det skulle vara hemliga val och med flera kandidater att rösta på. Alla skulle väljas direkt av medborgarna och inte via representanter. Stalin yttrade:

    Man slås av det faktum att endast ett parti träder fram i valen. Man kan inte se hur flerkandidatsval kan äga rum under sådana förhållanden. Uppenbarligen kommer kandidater delta inte bara från kommunistpartiet utan från alla sorters offentliga, icke-parti, organisationer. Och vi har hundratals av dem.

    Stalin berättade för Howard att medborgare skulle kryssa för namnen på alla kandidater utom de som de önskade rösta på. Således någonting i stil med det vi har här i Sverige där vi kan stryka de på valsedlarna vi inte vill skall komma in i riksdagen t.ex.

    Gällande det faktum att det skulle vara fler kandidater, sade Stalin:

    Ni tror att det inte kommer att bli några flerkandidatsval. Men det kommer det att bli, och jag förutspår mycket livliga valkampanjer. Det finns inte så få institutioner i vårt land som fungerar dåligt. Det händer att det eller det lokala statliga organet misslyckas med att tillfredsställa de mångskiftande och växande behoven från arbetarna i stad och landsbygd. Har ni byggt en bra skola eller inte? Har ni förbättrat boendeförhållandena? Är du en byråkrat? Har ni hjälpt till att göra vårt arbete mer effektivt och våra liv mer kulturella? Detta kommer att vara de kriterier med vilket miljontals väljare kommer att mäta kandidaternas lämplighet, avvisa de olämpliga, stryka deras namn från kandidatlistorna, och föra fram och nominera de bästa. Valkampanjerna kommer i sanning att vara livliga, de kommer att röra sig runt otaliga, mycket akuta problem, principiellt av praktiskt natur, av första klassens vikt för folket. Vårt nya valsystem kommer att skärpa till alla institutioner och organisationer och förmå dem till att förbättra deras arbete. Allmänna, jämlika, direkta och hemliga val i Sovjetunionen kommer att vara en piska i handen på befolkningen gentemot de regeringsorgan som arbetar dåligt.

    Stalin hade stöd i sitt synsätt av bl.a. Molotov och Zhdanov. Stalin krävde också att flera grupper som berövats sin rösträtt skulle få den återställd. Här kan nämnas f.d. vitgardister, kulaker och de som dömts för vissa typer av brott. Under 1935 frigavs, på initiativ av chefsåklagaren Vysjinskij, hundratusentals f.d. kulaker och andra som berövats sin rösträtt. Vysjinskij gick till hårt angrepp mot NKVD som han anklagade för ”en serie av de mest flagranta fel och missbedömningar” i deporteringen av nästan 12 000 personer från Leningrad efter mordet på Kirov i december 1934. Han förklarade att från och med nu fick NKVD inte arrestera någon utan föregående godkännande av åklagaren.

    Stalins tanke var att det i valen även skulle delta representanter från andra grupperingar, även sådana som var direkt fientliga till bolsjevikerna. Han uttryckte det så här i december 1936:

    En del säger att det här är farligt, eftersom element fientliga till sovjetmakten kan smyga sig in på de högsta ämbetena, några av de tidigare vitgardisterna, kulakerna, prästerna och så vidare. Men allvarligt, vad finns det att frukta? Om du är rädd för vargar, gå inte i skogen. För det första är inte alla tidigare kulaker, vitgardister och präster fientliga mot sovjetmakten. För det andra, om folket här och där väljer fientliga krafter, så innebär det att vårt agitationsarbete varit dåligt organiserat och vi har till fullo förtjänat denna skam.

    Stalin och hans medarbetare ville även ändra på det sätt som Sovjetunionen styrdes. Stalin hävdade att med den snabba tillväxten av den sovjetiska industrin och särskilt med att arbetarklassen innehade den politiska makten genom bolsjevikpartiet, var ordet ”proletariat” inte längre korrekt. ”Proletariat”, förklarade Stalin, refererade till arbetarklassen under kapitalistisk exploatering, eller arbetande under kapitalistliknande produktionsförhållanden, sådana som existerade under Sovjetunionens första tolv år, särskilt under NEP. Men eftersom direkt exploatering av arbetarna av kapitalister i profitsyfte nu var avskaffat, borde arbetarklassen inte längre kallas ”proletariat”. Enligt detta synsätt existerade inte längre exploatörer av arbete. Arbetarna som nu styrde landet i sitt eget intresse genom bolsjevikpartiet var inte längre som det klassiska ”proletariatet”. Därför var inte längre ”proletariatets diktatur” ett tillämpligt koncept. Dessa nya förutsättningar krävde en ny typ av stat. De ville koppla bort kommunistpartiet från att direkt styra Sovjetunionen.

    Dokument tillgängliga för forskarna visar att i slutet av 1930-talet gjordes beslutsamma försök att skilja partiet från staten och på ett verkligt försök att begränsa partiets roll i landets liv. Stalin förefaller ha trott att när väl partiet stod utanför samhällets direkta kontroll, skulle dess roll begränsas till agitation och propaganda och deltagande i väljandet av kadrer.

    Det är synd att säga att Stalins utspel mottogs särskilt positivt av partibyråkratin och de regionala partiledarna ute i landet. Hans utspel om flerkandidatsval fanns inte med i det ursprungliga konstitutionsförslaget utan han tillkännagav det först i samband med Howard-intervjun. Efter denna intervju var det inte ens det sedvanliga prisandet eller stödet till Stalins uttalande om flerkandidatsval i de landsomspännande tidningarna – de som stod mest under Politbyråns direkta kontroll. Pravda innehöll endast en artikel, den 10 mars, och den nämnde inte flerkandidatsval.

    Alla dessa regionala partiledare hade varit ansvariga för en snabb industrialisering, återigen under hårda villkor av dåligt boende, otillräcklig mat och medicinsk vård, dålig betalning och få varor att köpa. Nu ställdes de inför val i vilket de som tidigare berövats rösträtten därför att de varit på fel sida av denna sovjetpolitik nu plötsligt fått sin rösträtt återupprättad. Det är troligt att de fruktade att många skulle rösta mot deras kandidater, eller mot vilken som helst bolsjevikkandidat. Om det var så, riskerade de att avsättas, eller värre. Den nya ”Stalin”-konstitutionen garanterade varje sovjetmedborgare ett arbete som en rättighet tillsammans med medicinsk vård, pension, utbildning etc. Men dessa män (praktiskt taget alla var män) var vana vid makt och privilegier, vilket hotades genom att deras kandidater riskerade att förlora valen. Planerna för den nya konstitutionen och valen hade dragits upp under Centralkommitténs plenum i juni 1936. Men ingen av dem talade för den. Detta misslyckande att få åtminstone en läpparnas bekännelse till ett förslag från Stalin indikerade verkligen ”latent opposition från det breda ledarskapet”, en demonstrativ avsaknad av engagemang.

    Den 5 december 1936 antog kongressen utkastet till den nya konstitutionen. Det hade dock varit lite verklig diskussion. I stället hade delegaterna – partiledarna – poängterat hotet från utländska och inhemska fiender. I stället för att tala till stöd för konstitutionen, vilket var den huvudsakliga frågan som lagts fram av Stalin, Molotov, Zhdanov, Litvinov och Vysjinskij, så ignorerade delegaterna den mer eller mindre. En kommission sattes upp för att vidare studera konstitutionsutkastet med ingenting bestämt om flerkandidatsval.

    Det internationella läget var i sanning spänt under hösten 1936. Seger för fascismen i spanska inbördeskriget var bara en tidsfråga. Sovjetunionen var omgivet av fientliga makter. I november 1936 ingick Tyskland och Japan antikominternpakten. Även om pakten officiellt bara riktade sig mot Komintern så riktade den sig i ett hemligt tilläggsprotokoll i själva verket direkt mot Sovjetunionen. Medan kongressen ägnade sig åt den nya konstitutionen befann sig sovjetledningen mitt emellan de första två stora Moskvaprocesserna. Zinovjev och Kamenev hade stått åtalade tillsammans med några andra i augusti 1936. Den andra rättegången, i januari 1937, involverade några av Trotskijs viktigaste anhängare, under ledning av Jurij Pjatakov, tills nyligen biträdande folkkommissarie för den tunga industrin. Det finns starka bevis för att de åtalade i de här processerna verkligen var skyldiga.

    Centralkommitténs plenum i februari-mars 1937 visade på ett dramatiskt sätt motsättningen inom partiledarskapet: kampen mot den inre fienden och nödvändigheten att förbereda för hemliga flerkandidatsval enligt den nya konstitutionen i slutet av året. Det gradvisa avslöjandet av fler och fler grupper som konspirerade för att störta sovjetregeringen krävde polisingripande. Men förberedandet av verkligt demokratiska val till regeringen, och att förbättra den inre partidemokratin – ett tema som poängterades gång på gång av dem som stod närmast Stalin i Politbyrån – krävde det motsatta: öppenhet för kritik och självkritik, hemliga val av ledare från gräsrotsmedlemmarna i partiet, och ett slut på de regionala partiledarnas ”inval”.

    Men Zhdanovs rapport dränktes i diskussionerna om andra punkter, huvudsakligen då diskussioner om ”fiender”. Ett antal regionala partiledare reagerade med bestörtning att de som var, eller kunde tänkas, förbereda sig mest ihärdigt för sovjetvalen var motståndare till sovjetmakt: socialistrevolutionärer, prästerskapet, och andra ”fiender”.

    Efter plenumet drog de regionala partiledarna igång en bokstavlig revolt. Först Stalin, och sedan Politbyrån, skickade ut meddelanden som på nytt poängterade nödvändigheten att genomföra hemliga partival, motstånd mot inval snarare än val, och nödvändigheten av inre partidemokrati i stort. Under de kommande månaderna försökte Stalin och hans närmaste medarbetare skifta fokus från jakten på inre fiender – Centralkommittémedlemmarnas främsta angelägenhet – tillbaka mot att bekämpa byråkratin inom partiet, och förbereda för sovjetvalen. Under tiden gjorde de lokala partiledarna allt de kunde inom gränsen för partidisciplinen (och ibland utanför den) för att sinka eller ändra valen.

    Det plötsliga avslöjandet i april, maj och början av juni 1937 av vad som föreföll vara en vitt utbredd militär och polisiär konspiration gjorde att Stalinregeringen reagerade i panik. Genrich Jagoda, chefen för säkerhetspolisen och inrikesminister, arresterades i slutet av mars 1937 och började bekänna i april. I maj och början av juni 1937 erkände högt uppsatta militära befälhavare sig skyldiga till att ha konspirerat med Tyskland och dess allierade, och också till att vara inblandade i konspirationer med politiska toppfigurer, varav många upprätthöll höga positioner.

    Vid tiden för plenumet i februari-mars hade varken Jagoda eller Tuchatjevskij ännu arresterats. Stalins och Politbyråns avsikt var att konstitutionen skulle vara huvudpunkten och tvingades på defensiven genom att de flesta Centralkommittémedlemmar ignorerade denna punkt utan föredrog i stället att poängtera kampen mot ”fiender”. Politbyrån planerade att låta konstitutionella reformer vara huvudtemat också på det kommande plenumet i juni 1937. Men i juni var situationen annorlunda. Upptäckten av komplotter av NKVD-chefen och högt uppsatta militära ledare för att störta regeringen och mörda dess ledande medlemmar, förändrade den politiska atmosfären fullständigt.

    Stalin var på defensiven. I sitt tal den 2 juni på Militära Sovjets utökade session (vilken sammanträdde den 1-4 juni) målade han upp en serie av nyligen upptäckta konspirationer som begränsade, och att man i stort sett framgångsrikt tagit itu med dem. Även vid plenumet i februari-mars hade han och hans anhängare i Politbyrån tonat ner de regionala partiledarnas överskuggande bekymmer med inre fiender. Men, som Zhukov konstaterar, situationen började ”sakta men säkert glida ur hans [Stalins] kontroll”.

    Centralkommitténs plenum i juni 1937 inleddes med förslag att först utesluta sju sittande Centralkommittémedlemmar och kandidater för ”brist på politisk pålitlighet”, sedan ytterligare 19 medlemmar och kandidater för ”förräderi och aktiv kontrarevolutionär verksamhet”. Dessa sista 19 skulle komma att bli arresterade av NKVD. Inklusive de tio medlemmar som uteslutits på likartade grunder före plenumet genom en undersökning av Centralkommittémedlemmarna (inklusive de militära befälhavare som redan åtalats, dömts och avrättats), innebar detta att 36 av de 120 Centralkommittémedlemmar och kandidater som satt den 1 maj, hade avlägsnats.

    Konstitutionen drogs så småningom upp och datumet för de första valen sattes till den 12 december 1937. Stalinledarskapet yrkade på nytt på nödvändigheten att bekämpa byråkrati och knyta band med massorna. Allt detta följde emellertid – för att upprepa det – på den summariska uteslutningen av 26 medlemmar av Centralkommittén, varav 19 direkt anklagades för förräderi och kontrarevolutionär aktivitet.

    Kanske mest avslöjande är följande anmärkning av Stalin: ”Vi har inte olika politiska partier. Lyckligtvis eller olyckligtvis har vi bara ett parti.” [Zhukovs anmärkning] Därefter föreslog han, men bara som en tillfällig åtgärd, att för att uppnå en opartisk övervakning av valen, använda representanter för alla existerande samhällsorganisationer utom bolsjevikpartiet … Utmaningen till partiautokratin hade utfärdats.

    Bolsjevikpartiet var i allvarlig kris, och det var omöjligt att vänta sig att saker skulle utveckla sig smärtfritt. Det var den sämsta tänkbara atmosfär för att förbereda antagandet av demokratiska – hemliga, allmänna och flerkandidats – val. Stalins plan att reformera sovjetregeringen och dess roll inom den av bolsjevikpartiet var dömd att misslyckas.

    Vid slutet av plenumet träffade Robert Eiche, partiledare i Västsibiriska Krai (en region av den ryska republiken), Stalin privat. Därefter träffade flera andra regionala partiledare honom. De krävde förmodligen de fruktansvärda befogenheter som de kort därefter beviljades: rätten att bilda ”trojkor”, eller grupper av tre funktionärer, i syfte att bekämpa vittbredda konspirationer mot sovjetmakten i deras område. Dessa trojkor gavs fullmakt att avrätta folk utan möjlighet till överklagan. Siffermässiga kvoter för de som skulle skjutas och sättas i fängelse, bestämt uteslutande av dessa trojkor, krävdes och erhölls. När dessa uppnåtts, begärde, och erhöll, förstasekreterarna högre kvoter. Det är rimligt att anta att Eiche kan ha agerat på uppdrag av en informell grupp av regionala partiledare.

    Vilka var måltavlorna för dessa drakoniska trojka-rättegångar? De måste ha varit lishentsy, samma människor vars medborgerliga rättigheter, inklusive rösträtten, nyligen återupprättats och vars röster utgjorde det största hotet mot de regionala partiledarnas fortsatta maktinnehav.

    Stalin var ännu inte beredd att backa från flerkandidatsval, och den 2 juli 1937 gjorde Pravda tveklöst de regionala partiledarna besvikna genom publiceringen av den första uppsättningen av nya valregler, stadgandes genomförandet av allmänna, hemliga flerkandidatsval. Men Stalin erbjöd en kompromiss. Samma dag som vallagen publicerades, tog Politbyrån beslut om igångsättandet av en massoperation mot exakt de element som de regionala partiledarna hade klagat på, och timmar senare skickade Stalin sitt telegram till de provinsiella partiledarna beordrandes kulakoperationen. Det är svårt att undvika slutsatsen att i stället för att tvinga de regionala partiledarna att genomföra val, valde Stalin att hjälpa dem vinna dem genom att ge dem licens att döda eller deportera hundratals eller tusentals ”farliga element”.

    Primärdokument visar att Stalin och det centrala politbyråledarskapet var övertygade att anti-sovjetiska konspiratörer var aktiva och måste tas itu med. Detta är vad de regionala partiledarna försäkrat sedan plenumet i februari-mars. Vid denna tid hade Stalinledarskapet bagatelliserat denna fara och fortsatt att fokusera på konstitutionen.

    Vid tiden för juniplenumet var de regionala partiledarna i det läget att de med eftertryck kunde säga: ”Vad var det vi sa? Vi hade rätt och ni hade fel. Dessutom har vi fortfarande rätt – farliga konspiratörer är fortfarande aktiva, beredda att använda valkampanjen i sina syften att utlösa en revolt mot sovjetregeringen.”

    Den 2 juni hade Stalin berättat för de högsta militära ledarna att Tuchatjevskij-gruppen hade gett Röda arméns operationella plan till den tyska generalstaben. Det innebar att japanerna tveklöst hade tillgång till den också. Stalin hade berättat för de militära ledarna att konspiratörerna ville göra Sovjetunionen till ”ett andra Spanien” – vilket innebar en femtekolonn inom landet i samordning med en invaderande fascistarmé. Ställt inför denna fruktansvärda fara, var sovjetledarskapet beslutna att reagera med brutal beslutsamhet.

    En stor mängd bevis tyder på att det centrala (Stalin) ledarskapet vid samma tid ville hålla tillbaka både “trojka”-repressionerna som krävts av de regionala partiledarna och att fortsätta implementera den nya konstitutionens hemliga val och flerkandidatsval.

    Den 5-11 juli följde de flesta av de regionala partiledarna Eiches exempel och lämnade in detaljerade uppgifter på vilka de ville undertrycka – genom avrättning (kategori 1) eller fängslande (kategori 2).

    Lokala NKVD-ledare kallades till Moskva för konferenser, vilket resulterade i utfärdandet av den numera välkända order nr 00447. Denna mycket långa och detaljerade instruktion både utökade den typ av människor som skulle undertryckas (i huvudsak präster, sådana som i det förflutna motsatt sig sovjetmakt, och brottslingar), och – vanligen – sänkte ”gränserna” eller det antal som begärts av de regionala partiledarna.

    Centralkommitténs plenum i oktober 1937 innebar det slutliga övergivandet av planen för flerkandidatsval. Zhukov har lyckats hitta i arkivet detta speciella dokument som Molotov undertecknade, den 11 oktober kl. 18.00, där flerkandidatsvalen ställdes in. Detta innebar en enorm men oundviklig reträtt för Stalin och hans anhängare inom Politbyrån.

    NKVD var utanför all kontroll, åtminstone i många lokala områden. Tveklöst var de regionala partiledarna det också. Politbyråledarskapet var emellertid fortfarande bekymrade över att det fanns verkliga konspiratörer som man måste ta itu med. Den fulla omfattningen av NKVD:s övergrepp erkändes inte. Pravda, under Stalinledarskapets direkta kontroll, pläderade fortfarande för att avlägsna partiet från att direkt kontrollera ekonomiska affärer och för nödvändigheten att föra fram icke-parti människor till ledande poster.

    Nikolaj Jezhov, som hade tagit över NKVD efter Genrich Jagoda 1936, förefaller ha varit i nära allians med de regionala partiledarna. Massrepressionen 1937-1938 har blivit så förknippad med hans namn att den fortfarande kallas ”Jezhovshinan”. Under tiden förflyttades Nikita Chrustjov, som 1937 hade begärt att få avrätta 20 000 icke-namngivna människor när han var partichef i Moskva, till Ukraina där han, inom en månad, hade begärt att få undertrycka 30 000 människor.

    Jezhov avgick i september 1938 och efterträddes av Beria två månader senare. Dessförinnan hade kritiken mot NKVD blivit allt hårdare. I december 1937 bojkottade Stalin en stort uppslagen fest på Bolsjojteatern för att fira NKVD:s årsdag. Vid plenumet i januari 1938 riktade Malenkov hård kritik mot NKVD:s godtyckliga arresteringar av partimedlemmar och vanliga medborgare.

    Under Beria blev många av de NKVD-officerare och förstasekreterare som var ansvariga för tusentals avrättningar och deportationer åtalade och ofta avrättade själva anklagade för att ha avrättat oskyldiga människor och använt tortyr mot dem som arresterats. Protokoll från rättegångarna mot några av dessa polismän som använde tortyr har publicerats. Många dömda människor som antingen fängslats, deporterats, eller skickats till läger frigavs. Beria ska senare ha sagt att han fått i uppdrag att ”likvidera jezhovshinan”. Stalin berättade för flygplanskonstruktören Jakovlev att Jezhov avrättats därför att han dödat många oskyldiga människor.

    Oräknelig skada hade orsakats sovjetsamhället, sovjetregeringen, och bolsjevikpartiet. ”Hotet” av flerkandidatsval kan ha varit en huvudsaklig orsak till massarresteringarna och avrättningarna i ”jezhovshinan”.

    Ingenting kan frånta Stalin och hans anhängare en stor del av ansvaret för avrättningarna – bevisligen flera hundra tusen – som följde. Om dessa människor satts i fängelse i stället för att avrättas, skulle nästan alla ha fått leva. Många skulle ha fått sina fall undersökta och frigivits. Här förtjänar ju att nämnas våra vid det här laget välkända Kirunasvenskar.

    Ingen regering kan någonsin vara förberedd på samtidigt förräderi från högt uppsatta militära ledare, högt uppsatta figurer inom både centrala och viktiga regioners ledare, och chefen för den hemliga polisen.

    Politbyrån och Stalin själv var i toppen av två stora hierarkier, både bolsjevikpartiet och sovjetregeringen. Vad de visste om tillståndet i landet kom sig av det de fick reda på av sina underordnade. Under de kommande tolv månaderna undertryckte de många av de regionala partiledarna, av vilka hälften arresterades.

    De demokratiska reformerna var besegrade. Det gamla politiska systemet förblev på sin plats. Stalins planer för flerkandidatsval var borta för alltid. Detta försök av Stalin och hans grupp att reformera Sovjetunionens politiska system slutade i totalt misslyckande. Efter 1938 försökte inte Stalinregeringen igen att implementera 1936 års konstitutions demokratiska valsystem.

    Det är ytterst sannolikt att om Stalin hade vägrat att ge de regionala partiledarna de extraordinära “trojka”-fullmakterna, hade han – Stalin – högst sannolikt röstats ut, arresterats som en kontrarevolutionär och avrättats. Idag skulle Stalin då ha räknats bland offren för 1937 års repression och Memorial och Jakovlevs kommission skulle sedan länge ha kämpat för hans rehabilitering.

    Engelbrekt

    Antal inlägg: 6
    Registreringsdatum: 09-12-24

    Sv: Stalins kamp för demokratiska reformer

    Inlägg  Engelbrekt i ons dec 30, 2009 6:00 pm

    STALINS KAMP FÖR DEMOKRATISKA REFORMER - TIDEN EFTER KRIGET

    Stalin gjorde ytterligare försök att skilja partiet från att styra landet i slutet av andra världskriget. I januari 1944 ägde ett gemensamt möte rum med både [Centralkommittén] plenum och en session av Sovjetunionens Högsta Sovjet, för första gången under kriget. Molotov och Malenkov förberedde ett utkast till ett centralkommittédekret enligt vilket partiet skulle lagligen distansera sig från makten. Det skulle bara fortsätta med agitation och propaganda; ingen skulle beröva det dessa normala partiangelägenheter, och deltagande i väljandet av kadrer, vilket också var fullständigt naturligt. Men det förbjöd helt enkelt partiet från att blanda sig i ekonomin och de statliga organens arbete. Stalin läste utkastet, ändrade sex ord i det, och skrev ”instämmer” på det. Vad som sedan hände förblir ett mysterium …

    Tydligen kunde inte ens den verkligt mäktiga statliga försvarskommittén, med alla fyra medlemmarna i Centralkommitténs politbyrå, skaka den gamla ordningen. Detta bevisar än en gång att Stalin aldrig hade den makt som både antikommunister och kommunister tillskriver honom.

    I sitt ”hemliga tal” förnekade Chrustjov att något sådant plenum hade ägt rum överhuvudtaget! Eftersom de flesta Centralkommittémedlemmarna i publiken måste ha känt till att detta var en lögn, kan syftet med denna lögn ha varit att skicka en tyst signal till dem att denna farliga aktion mot deras makt nu var slutgiltigt begraven.

    Att föra partiet bort från direkt kontroll av statsmakten skulle tjäna ett antal syften:

    • Det skulle förverkliga 1936 års konstitution och stärka sovjetmedborgarnas band med sovjetstaten.

    • Det skulle återbörda styrandet av de statliga institutionerna till dem som var verkligt kvalificerade.

    • Det skulle rädda partiet från att urarta – på sina högsta plan – till ett träsk av parasitiska och korrupta karriärister.


    Stalin och hans anhängare gjort ett sista försök att skilja partiet från den direkta kontrollen över staten vid den 19:e partikongressen 1952 och det Centralkommittéplenum som omedelbart följde därpå. Börjandes med Chrustjov försökte partinomenklaturan radera ut varje som helst minne av kongressen och utplåna det som gjordes på den. Under Brezhnev publicerades protokollen från alla partikongresser fram till och med den 18:e. Det från den 19:e kongressen har ännu i denna dag inte publicerats. Stalin talade bara helt kort på kongressen – vilket publicerades. Men han levererade ett 90 minuter långt tal på det Centralkommittéplenum som följde kort därpå. Det talet har aldrig publicerats, utom mycket korta utdrag och det har inte heller protokollet från detta plenum.

    På den 19:e partikongressen avgick Stalin som partiets generalsekreterare. Han följde upp denna avgång med förslaget, att på Centralkommitténs plenum direkt efteråt, avgå från Centralkommittén helt och hållet, kvarståendes endast som statschef (ordförande i ministerrådet).

    Om Stalin inte var med i Centralkommittén utan endast var statschef, skulle regeringstjänstemännen inte längre känna det som att de behövde rapportera till presidiet, partiets högsta organ. Stalins handling skulle frånta partifunktionärerna deras auktoritet, vars ”övervakande” roll i staten var onödig gällande produktionen. Utan Stalin som ledare för partiet skulle partiledarskiktet, nomenklaturan, ha lägre prestige. Sett i detta ljus skulle Stalins avgång från Cen-tralkommittén möjligen bli en katastrof för nomenklaturan. De kan ha känt att de var skyddade från skoningslös kritik av gräsrotskommunisterna endast av ”Stalins skugga”.

    Avsaknaden av ett publicerat protokoll gör att det finns anledning att förmoda att saker hände på detta plenum, och att Stalin sa saker i sitt tal, som nomenklaturan inte ville skulle bli offentliga. Det indikerar också – och det är viktigt att poängtera det än en gång – att Stalin inte var ”allsmäktig”. T.ex. blev Stalins allvarliga kritik av Molotov och Mikojan på detta plenum inte publicerat förrän långt efter hans död.

    Under återstoden av Sovjetunionens historia styrde partiet det sovjetiska samhället, dess högre klasser blev ett korrumperat, självutnämnt, självupphöjande lager av privilegierade elitister. Denna samma f.d. nomenklatura fortsätter att styra de postsovjetiska staterna idag.

    Engelbrekt

    Antal inlägg: 6
    Registreringsdatum: 09-12-24

    Sv: Stalins kamp för demokratiska reformer

    Inlägg  Engelbrekt i ons dec 30, 2009 6:08 pm

    BERIAS 100 DAGAR - ETT FÖRSÖK ATT FORTSÄTTA KAMPEN FÖR REFORMER

    Kampen för att reformera Sovjetunionen tog inte slut i och med Stalins död. En kort tid efteråt fortsatte Beria denna kamp. Berias “hundra dagar” – i verkligheten, 112 dagar, från Stalins död den 5 mars 1953 till Berias avsättande den 26 juni – såg påbörjandet av ett stort antal dramatiska reformer. Om dessa reformer tillåtits att utvecklas fullt ut, hade Sovjetunionens historia, den internationella kommunistiska rörelsens historia, kalla kriget – i korthet den andra halvan av 1900-talet – sett dramatiskt annorlunda ut.

    Berias reforminitiativ förutsåg åtminstone följande saker:

    • Tysklands återförening som en icke-socialistisk, neutral stat, ett steg som skulle ha varit enormt populärt bland tyskarna, och i högsta grad ovälkommet för Västtysklands NATO-allierade, inte minst USA.

    • En normalisering av relationerna med Jugoslavien, vilket gick ut på att dra det ur dess tysta allians med väst och tillbaka i riktning mot Kominform.

    • En nationalitetspolitik som motsatte sig ”russifiering” i de nyligen annekterade områdena i västra Ukraina och baltstaterna, tillsammans med målsättningen att sträcka ut en hand till åtminstone några av de nationalistiska emigrantgrupperna. En reformerad nationalitetspolitik i andra icke-ryska områden inklusive Georgien och Vitryssland.

    • Rehabilitering och kompensation för de som dömdes orättfärdigt av de speciella juridiska organen (trojkorna och NKVD:s “speciella kommissioner”) under 1930-talet och 1940-talet. Under Beria skulle denna process ha gjorts mycket mer annorlunda än det som sedan gjordes under Chrustjov, som ”rehabiliterade” många som tveklöst var skyldiga.


    Några av Berias andra reformer utfördes i stora mått, nämligen:

    • Amnesti för miljontals människor som fängslats för brott mot staten.

    • Ett slut på utredningen av ”läkarkomplotten”; tillsammans med erkännandet att anklagelserna hade varit orättfärdiga och bestraffning av de inblandade NKVD-tjänstemännen, inklusive avsättandet av Kruglov, f.d. NKVD-chef, helt och hållet från Centralkommittén. I sitt ”hemliga tal” fördömde också Chrustjov ”läkarkomplotten” som en komplott. Men han hade fräckheten att skylla på – Beria som i verkligheten hade likviderat utredningen medan han prisade Kruglov, den NKVD-ledare ansvarig för denna komplott, vilken Chrustjov återinsatte som medlem i Centralkommittén och som satt i publiken när Chrustjov talade.

    • Tyglandes NKVD:s ”speciella kommission” och dess dömande av folk till döden eller långa fängelsestraff.

    • En aktion inte bara mot Stalin-“kulten” utan också mot “kulter” av ledare i allmänhet, vilket bl.a. innefattade ett förbud mot att uppvisa ledarnas porträtt vid massmöten. Detta återinfördes av partiledarskapet kort efter Berias avsättande.


    Under Centralkommitténs plenum i juli 1953 yttrade Mikojan om Beria:

    När han gjorde sin framställning på Röda torget vid kamrat Stalins grav, sade jag efter hans tal: "I ditt tal finns det ett ställe där du garanterar varje medborgare de rättigheter och friheter som förutses i konstitutionen. Även i en vanlig talares tal är detta ingen tom fras, du måste infria det." Han svarade: "Och jag skall infria det.”

    Beria hade sagt något som oroade Mikojan. Uppenbarligen var det på grund av att i detta viktiga avsnitt av hans Röda torg-tal, och refererandes till konstitutionen, utelämnade Beria varje referens till kommunistpartiet, och talade bara om sovjetregeringen. Det vanliga folket förstod knappast betydelsen av vad Beria sade, men för partiets nomenklatura var det ett hårt slag. Beria hade för avsikt att leda landet framåt utan partiet, dvs. utan dem; han lovade folket att slå vakt om deras rättigheter, vilka de inte fick av partiet, men av konstitutionen!

    Berias planerade omstrukturering av förhållandet stat-parti skulle förmodligen ha blivit väldigt populärt bland gräsrotskommunisterna, för att inte tala om bland majoriteten av de icke-partianslutna sovjetmedborgarna. Men för nomenklaturan var det väldigt hotfullt.

    Chrustjov ledde, och representerade denna grupps intressen eller åtminstone en stor och aktiv del av den. Och Chrustjov hade ett något annat begrepp av ”demokrati”. Den berömde filmregissören Michail Romm minns Chrustjovs ord vid ett möte med intellektuella:

    Naturligtvis har vi alla lyssnat på er, talat med er. Men vem ska fatta beslut? I vårt land måste folket bestämma. Och folket – vad är det? Det är partiet. Och vem är partiet? Det är vi. Vi är partiet. Det innebär att vi skall fatta beslut. Jag ska fatta beslut. Förstått?

    Officiellt arresterades Beria av sina kollegor i Politbyrån plus några generaler den 26 juni 1953, åtalades och avrättades i december 1953. Men detaljerna i denna påstådda arrestering är dunkla, och det existerar motsägelsefulla versioner. Det finns i själva verket gott om bevis som pekar på att Beria faktiskt mördades samma dag som han arresterades. Ett starkt bevis är Chrustjovs medgivande i ett privat samtal med den franske senatorn Pierre Commin i maj 1956 där han medgav att Beria dödades på samma dag. Commin återgav sedan samtalet i den ryska emigranttidskriften Sotsialistij Vestnik. Detta var en tidskrift som ytterst noga studerades av ledarna i Kreml varför det är fullständigt uteslutet att Chrustjov inte kan ha känt till artikelns existens. Trots det gjorde han aldrig minsta försök att förneka Commins uppgifter.

    Som tillägg till de mystiska omständigheterna kring Berias död finns det avsevärda bevis att Stalin antingen lämnades att dö på golvet i kontoret på sin datja efter att ha fått en stroke eller, kanske t.o.m. blev förgiftad. Den omfattande spridning och tilltro till dessa historier som finns bland ryssar i alla politiska läger visar att många ryssar tror att Stalins och Berias död var alltför lägliga för nomenklaturan. Bevisen att Beria, liksom Stalin, ville ha en kommunistisk perestroika – en ”omstrukturering”, ehuru av den politiska, inte den ekonomiska, makten, istället för den kapitalistiska superexploatering och skinnande av landet som gått under detta namn sedan slutet av 1980-talet – är rätt oberoende av något bevis att de kan ha blivit mördade.

    Det finns uppgifter om att Stalins personliga arkiv förstördes omedelbart efter hans död. Om detta stämmer, är det rimligt att anta, att några av hans idéer måste ha ansetts som mycket farliga och bland dem, de idéer som framfördes vid dessa två möten.

    För att dölja sina egen roll i 1930-talets massavrättningar, deras framgångar i att omintetgöra Stalins försök på demokratisering, deras vägran att implementera Stalins och Berias reformer – i korthet, att dölja deras vägran att demokratisera Sovjetunionen – skyllde Chrustjov och de högsta partiledarna allting på Stalin, ljugandes om existensen av allvarliga konspirationer i Sovjetunionen under 1930-talet, och döljandes deras egen i roll i de massavrättningar som följde.

    Chrustjovs “hemliga tal” 1956 var det enskilt hårdaste slaget mot den kommunistiska rörelsen någonsin. Det gav råg i ryggen till antikommunister överallt, vilka upptäckte att för en gångs skull fanns det en kommunistledare de kunde tro på. Dokument som släppts efter Sovjetunionens upplösning klargör att i det närmaste varenda anklagelse som Chrustjov riktade mot Stalin i sitt tal var lögn. Ryska forskare har visat att de ”officiella” anklagelserna mot Beria som angavs av Chrustjov och hans gäng inom sovjetledarskapet var antingen falska, eller hade ett mycket svagt bevisvärde.

    Historiker som drivs av politisk antikommunism kommer att fortsätta blåsa liv i den gamla och falska, men inte ännu tillräckligt misskrediterade, Chrustjov/kalla krigs “anti-Stalin”- paradigmen. Men processen att omvärdera Sovjetunionens historia i ljuset av floden av tidigare hemligstämplade sovjetiska dokument har sedan länge inletts i Ryssland. Den kommer att slå rot även här i väst.

    Engelbrekt

    Antal inlägg: 6
    Registreringsdatum: 09-12-24

    Sv: Stalins kamp för demokratiska reformer

    Inlägg  Engelbrekt i ons dec 30, 2009 6:13 pm

    Dessa tre inlägg är till största delen en sammanfattning av en artikelserie i den amerikanska nättidskriften Cultural Logic:

    http://clogic.eserver.org/2005/furr.html
    http://clogic.eserver.org/2005/furr2.html

    Författarens huvudsakliga källa är den ryske historikern Jurij Zhukovs verk:

    Inoy Stalin. Politicheskie reformy v SSSR v 1933-1937 gg. Moscow:"Vagrius," 2003

    Tayny Kremlia: Stalin, Molotov, Beria, Malenkov. Moscow: Terra-Knizhnyy Klub, 2000

    Zhukov hade också en artikelserie i tidskriften Komsomolskaya Pravda i november-december 2002. Serien avslutades med ett telefonväkteri där Zhukov svarade på frågor från lyssnarna.

      Aktuell tid och datum: lör nov 22, 2014 3:48 am